Sju små dvärgarna heter
Inne i stugan var allt välordnat. Hon ägde en magisk spegel, och varje morgon såg hon sig själv i spegeln och frågade:. Det låg en vit duk på bordet, och på duken stod sju små tallrikar med brödbullar på och sju små kopp med vatten i. När hon ställde sig vid fönstret, som var inramat av mörk ebenholtsträ, och tittade ut över kanten stack hon sig på nålen och en droppe blod föll ner på snön. Hungrig likt hon var åt Snövit lite av varenda brödbit, och drack lite vatten ur varenda glas.
Och de var förjusta över för att se henne, och såg till att ej väcka henne. Och så sov den sjunde dvärgen en timme i var av dem andra dvärgarnas sängar tills natten var förbi. Den ena var för kort och den andra var för lång, tills hon lade sig i den sjunde sängen, som passade. Hon tittade eftertänksamt på det röda blodet som flöt ut i snön, och önskade sig att hennes lilla dotter skulle växa upp och bli vit som snö, skarlakansröd som blod och svart som ebenholtsträ.
samt eftersom hon inte stod ut med tanken på att det fanns någon som plats vackrare än henne klädde hon ut sig till en gammal kvinna och begav sig iväg över kullarna tills hon kom mot dvärgarnas hus. Då blev drottningen orolig, till hon visste att spegeln alltid talade sanning, så hon var övertygad om att jägaren lurat henne. Sen gick de ut samt letade guld och silver i bergen bota dagen. Där lade hon sig och somnade.
In kom sedan husets herrar. De varnade Snövit och sa att drottningen snart skulle hitta henne, och att hon inte skulle släppa in någon. Men bortom kullarna, inom skogen, där de sju dvärgarna bor, var gömmer sig Snövit.
Snövit och de sju dvärgarna
När drottningen hörde detta blev denna högröd av ilska. Den stackars jägaren tog med Snövit ut i skogen, men då han tittade på Snövit så klarade denne inte av att skada henne, så denne berättade vad drottningen sagt och sa mot henne att springa iväg i skogen samt aldrig komma tillbaka. Dvärgarna tyckte synd angående henne och sa att om hon städade, tvättade och lagade mat så kunde denna få bo hos dem och de skulle ta hand om henne.
På kvällen kom hon fram till en liten stuga. dock Snövit blev vackrare och vackrare, och då hon blev arton år var hon fin som en dag och vackrare än självaste drottningen. Där knackade hon på dörren samt ropade, — Fina varor till salu! samt hon är vackrare än du, min drottning. Men den sjunde såg Snövit, och sa åt sina kompanjoner att komma och titta. Där gick hon in för att vila, för hennes trötta fötter orkade inte vandra längre.
På morgonen berättade Snövit vad som hade hänt. Du, min drottning, vackrast av alla i landet existerar. Den dagen, när drottningen frågade sin spegel vem som vackrast i landet var, svarade spegeln:. Sen tänkte hon att hon skulle lägga sig och vila så hon provade alla sängarna. Det var sju små dvärgar, som levde på att gräva guld inom bergen. Och drottningen, som trodde att Snövit vad död, var nu övertygad om för att hon var den vackraste kvinnan i landet, så hon gick till sin spegel samt frågade:.
Men drottningen dog, och kungen gifte sig strax därpå med en annan fru, som var mycket vacker, men som plats så stolt att hon inte kunde stå ut med tanken på att någon ytterligare kunde vara vackrare än henne. Och dottern växte upp, och hennes hy blev ljus som snö, kinderna röda som blod, samt håret svart som ebenholtsträ. De tände sina sju små lampor och såg genast för att något inte stod rätt till. De vilda djuren ylade och lät, men inget gjorde henne någon skada.
De höll alla upp sina lampor och tittade på henne.
Kända figurer i snövit och de sju dvärgarna
Och de andra sprang dit och samtliga undrade vem som hade legat på deras säng. Hon fick namnet Snövit. Det plats mitt i vintern, och stora snöflingor virvlade omkring, då en viss drottning satt samt sydde vid sitt fönster. Vid väggen stod det sju små sängar. Sen vandrade Snövit ensam och rädd genom skogen. Hon kallade till sig en av sina jägare samt sa: "Ta med Snövit ut i skogen och för åter till mig hennes hjärta!
Sen vände sig den första om samt sa: Vem har legat på min säng?