Vad äter tornugglan
Tidigare inkluderades tornugglebestånd i södra och sydöstra Asien, Australien och Amerika i arten, men dessa urskiljs allt oftare som två egna arter, östlig tornuggla T. Vissa behåller dem dock fortfarande som en och samma art, ibland även inkluderande andamantornuggla. Tornugglan förekommer i Europa, norra Asien och Afrika. Detta tillsammans tillsammans att dess handpennor har en sågtandad mjuk kant som bryter upp luftströmmen över vingen reducerar turbulensen, vilket i sin tur resulterar i att den kan flyga nästan ljudlöst och på det sättet överraska sina byten.
Hörseln är viktig för nattaktiva köttätande fåglar som lever av rov och som hos andra ugglor skiljer sig formen på tornugglans öronöppningar åt och är asymmetriskt placerade till att förbättra förmågan att lokalisera ljud. Lokalt rikligt förekommande gnagare som väger flera gram per styck utgör den enskilt största proportionen av föda för tornugglan, antingen det gäller arter av Muridae , Cricetidae eller Geomyidae.
Tornugglan är nattaktiv som merparten av varenda världens ugglor, men den aktiverar sig ofta en stund före skymning, och kan även ibland ses på dagtid när den ändrar bostadsort sig från en sovplats som den ej trivs med. Innan den slår sitt byte, ryttlar den ofta. Denna underart lever inom den nordligaste delen av tornugglans utbredningsområde samt man har på senare år bara konstaterat några få häckande par på Gotland samt i Skåne.
Tornugglor kan inte lagra fett som andra ugglor och är därför känslig för kyla, varför den ofta söker sig in i lador eller liknande varmare utrymmen på vintrarna. Den är en stannfågel samt håller sig i stort sett på identisk område från år till år. Den lever främst av mindre ryggradsdjur, speciellt gnagare. Förutom människan, vinterkyla och snö har den adulta tornugglan få fiender. En del av ugglans dun omvandlas till ett slags vitt mjöligt puder som täcker fjäderdräkten.
Idag ser det bättre ut för de danska tornugglorna med en population på mer än häckande individer, främst på södra Jylland. Studier visar att tornugglan kan äta en eller fler gnagare per natt och att ett häckande par och dess ungar äter över gnagare per år. Regionalt utgör annat än gnagare en större del av födan. Tornugglan äter mycket sällan tamboskap, och den fångar kanske en ung kyckling eller ett marsvin ett eller två gånger i livet.
Under samt talen häckade minst 25—35 par i Skåne. Den utnyttjar även stolpar och andra utkiksplatser för att lurpassa på byten. Den fanns vanlig i Danmark fram till talet, då förändringen med storskaligt jordbruk och kalla vintrar gick hårt åt populationen.
Uggletid: Tornugglan existerar Sveriges hemligaste fågel
Den föredrar att jaga i skogskanten. Tornugglan är rödlistad som akut hotad i Sverige. Även fladdermöss , paddor och fjällbärande kräldjur Squamata kan utgöra mindre delar av födan men vara nog således viktiga, och små näbbmöss kan utgöra en viktigt sekundärbyte. Därför är förekomsten av äldre, ej helt tillslutna lador som gärna innehåller gnagare en förutsättning för att arten bör överleva vinterklimatet i Norden.
Tornugglan äter allt som den kan betvinga, från små ryggradslösa djur som väger mindre än ,. Mindre byten slits ofta i stycken som sväljs hela med ben och allt, medan större byten på gram eller mer, som kaninungar , Cryptomys - mullvadsgnagare eller Otomys -råttor, oftast delas upp och de oätliga delarna lämnas.
Tornuggla – Fakta och Bilder
Den förekommer i öppna marker som jordbruksbygd samt gräsmarker med ett mindre antal i skogsmark, och oftast under m men ibland sålunda högt upp som m i tropikerna. inom flykten hänger den ofta med benen, samt den ser då långhalsad och kortstjärtad ut. Utöver detta utökas födan med lokalt förekommande mindre ryggradsdjur och större ryggradslösa djur. Ugglor har mycket stora ögon för sin storlek, 2,2 gånger större än den genomsnittliga fågeln med samma vikt.
Tornuggla Tyto alba existerar en vida spridd fågel inom ordningen ugglefåglar. Däremot verkar den trivas bättre i land där det finns en livskraftig population. Både människan och ugglan har nått en gräns för synskärpa vad gäller näthinnan hos landlevande ryggradsdjur. Denna typ av byten kan utgöra ungefär tre fjärdedelar av biomassan som varenda tornuggla äter, förutom hos vissa ölevande populationer. Utöver storleken och den avlånga formen vid ögonen har näthinnan en stor mängd tätt sammanpackade stavar medan den saknar tappar , eftersom färgseende inte behövs på natten samt stavar har mycket högre ljuskänslighet.
Precis såsom hos andra ugglor har tornugglans ögon specifika anpassningar för att se bra på natten. Dess flykt är obesvärad och lite fladdrig. Den skiljer sig i dräkten från alba genom att vara mörkare på ryggen samt ha en gulorange färg på bröstet. Dräkten är mycket ljus men det finns mörkare underarter. Den delas in i tio underarter med följande utbredning:. Tornugglan är 33—39 cm lång och har ett vingspann på 80—95 cm.
Beteendet och ekologiska preferenser kan skilja sig något mellan de olika underarterna, vilket är fallet för de europeiska underarterna T. Den jagar genom att flyga lågt samt långsamt över öppna områden och svävar ovan platser som döljer möjliga byten.