En blomma poesi ensamma
Dikten Min mun är fritt tolkad med poetens godkännande. Unoka är en gestalt i romanen Allt går sönder av den nigerianska förafttaren Chinua Achebe — Varje bidrag gör skillnad! Mizar Kemal är en irakisk journalist samt poet. Visst är vi fattiga men oss bär på en outtömlig skattkammare av toner och sånger Vad beträffar vin så dricker vi ända till vår sista slant, palmvin och det räcker som skäl för gudarna att hata oss, och för de fromma församlingarna att jaga bort oss.
Vi liksom är lättjefulla tänker sällan på morgondagen samt till skillnad från alla andra är detta för oss sak samma om den kommer eller uteblir Vi ber aldrig till gudar om regn och bättre jamsskörd Vi värdesätter högt det goda sällskapet och älskar för att vandra i soliga årstider.
Verser och dikter till begravning
Som en flock av glador överger vi våra hyddor och återvänder mot skogen när torkan besegrar grottornas gudar var det blå är vår spegel sjunger oss för de som återtar sin mänskliga skepnad. Vi som är lättjefulla lyckas aldrig för att hålla kvar en familj eller att skaffa oss en ärofylld titel När krig kommer på tal känner vi oss illa mot mods Vi är de fegaste som finns Från våra förfäder ärver vi deras djupaste visdom Men vi avstår mer än gärna från deras efterlämnade spjut och yxor då vi anländer till byarna sjunger vi samt spelar på våra flöjter och ogene oss lyser upp deras mörka nätter med sånger tills månen återvänder till nätterna och inget hjärta förblir dystert.
Han är Stockholms fristadsförfattare. Före kriget sprang jag runt på gatorna och ropade till mina vänner På min tunga slog en blomma ut varje gång jag sa ett av deras namn Min mun blev till sist en blomstrande fält När kriget kom blev min mun ett gravplats Där jordfäste jag mina vänner liksom dog De var många Min mun blev en stor gravplats, mycket stor gravplats.
Dikter av Mizar Kemal
Dikterna framfördes på scen på fredagskvällen och publiceras här för inledande gången på svenska. English Svenska current Originalspråk Författare i exil.
Dikterna vittnar om en krigserfarenhet högst aktuell i dessa dagar. Jag som besitter överlevt kriget är rädd för fyrverkerier folksamlingar och militära uniformer även när jag ser dem i klädbutiker Jag är rädd på grund av soldater som står på gatorna rädd på grund av väggar också för fönster som släpper in ljudet av flygplan Jag är rädd på grund av ambulanser och läkare Röda korset och svarta banderoller på husfasader Jag är rädd på grund av husfasader också Jag är rädd för tält och hjälporganisationer rädd för flaggan, nationalsången samt nyhetsrapporteringen Jag som överlevt kriget är skrämd för väskor, pass och flygplatser Jag såsom överlevt kriget är rädd för att ge mig av.
Vi som är lättjefulla då vi ger oss av från fattiga byar gråter barn och gamla kvinnor efter oss Men till skillnad från alla andra existerar det för oss sak samma om morgondagen kommer eller uteblir.